...eller något som man också kallar det för trotsålder!

Alla barn går igenom dessa faser genom livet, en del mer eller mindre.. Dom utvecklas, prövar, testar och lär sig rätt och fel! Alla barn agerar olika genom sina "trotsåldrar", på vår son Arvid märktes det knappt. Han försökte med att säga nej eller vill inte. Men aldrig att han ställde till med någon scen som att skrika, ligga på golvet o sprattla, säga fula ord eller liknade! I mitt yrke får jag träffa otroligt många barn som är i olika stadier i livet, bara för att man kanske jobbar med en barngrupp där alla är 5 år betyder det inte att de är lika mogna i sitt tänkande eller agerande. Alla barn uttrycker sig olika, en del med frustration, ilska, verbalt eller fysiskt som att slå, sparka, bita eller min favorit rivas ;) Detta kallas utveckling! Föräldrar kallar det "när i helevete ska detta gå över???"

Irma är en ängel, innerst inne.. Hon är duktig, kan mycket själv som att klä på sig, toalettbesök, talar flytande, är smart, har ett minne som inte är från denna värld, öm, kärleksfull mm..

MEN hon har en period just nu där jag och Olof får byta av varandra för hon driver oss till vansinne! Det är alltid tvärtom med henne, hon skriker rakt ut, kallar oss fula saker, vill inte, kan inte.. Det är en kamp mellan oss! hur ska jag göra?

Istället för ordet nej, du får inte, sluta med det där, skärp dig nu, ställ dig upp med mera frågar jag henne när hon skriker, bråkar, säger fula ord: Hur tänker du nu? hur ska vi gå vidare tycker du? Hur kan jag hjälpa dig? varför går det inte? med mera.. Istället för att jag ska visa vem som bestämmer här hemma frågar jag henne saker, försöker få henne att tänka o berätta, då måste förklara för mig vad som är problemet, hur kan vi lösa det härnäst?

Detta har lett till att ungen resonerar, reflekterar över vad som hände, får ord på sina känslor, lär sig konsekvenserna och det går att nå fram till henne! Skäller jag, skriker jag eller med en gång säger NEJ blir det bara värre för henne och hon exploderar. Hon måste få lära sig att uttrycka det hon känner på rätt sätt! Exempel:

Irma: Jag vill ha pannkakor NU!

Jag: Nej, idag blir det köttbullar o potatis.

Detta leder till en mkt frusterad liten människa som faktiskt vill ha pannkakor! så vad gör hon? hon reagerar på det vis hon kan! hon tjatar, skriker och jag är dum och hon vill aldrig mer äta pannkakor. Typiskt. Jag förstår henne, vill jag ha choklad o nån skulle säga nej till mig skulle jag också bli sur ;) men vi har ju lärt oss hantera det.. vissa iaf ;)

Irma: Jag vill ha pannkakor NU!

Jag: mm, det låter mumsigt! Men tror du inte att det blir bättre med pannkakor ikväll eller imorgon? mamma har ju redan börjar med maten, du kan väl hjälpa mig att rulla köttbullarna?

Där kan det hända två saker, antingen ett utbrott eller att hon faktiskt reflekterar över vad jag sa o vill faktiskt hjälpa till, vilket jag vet att hon vill, för är en hjälpsam person :) Det är just det, barn vill ha uppmärksamhet, dom behöver det, längtar efter det! bästa sättet att ge dem det är att låta dem vara med, se dem, röra vid dem, prata med dem! Utvecklingsfasen är tuff, jag beundrar alla mammor o pappor som sliter av sig håret för att få det att fungerar hemma, men det går över! Nästa fas står vid dörren o den blir säkert lika härlig ;)