Jag har aldrig tillhört den svartsjuka typen, varför skulle jag? Är man tillsammans med någon så måste man lita fullt ut på den! Men när man har blivit bortgjord, brädad, nobbad å förd bakom ljuset så sätter det sina spår i själen.. nu när jag inte träffar Mr. S så ofta när jag har barnen så börjar hjärnspöken hemsöka mig om allt möjligt! 

Det är plågsamt och idiotiskt! Men så dåligt tror jag om mig själv, att jag inte duger, att jag är tråkig, ful, dum och lätt att köra över.. 

Jag önskar att jag var lika tuff å hård som jag visar, men innerst inne är jag osäker å rädd.. Detta har jag pratat med Sebben om, att jag litar på honom fullt ut men att jag ofta blir offensiv när sms signalen ljuder på hans mobil.. svartsjukan är djävulens påfund (blev visst lite religiös nu).. ännu mer osäker blir jag ju när vi inte ses mer än 1-2 gånger varannan vecka 😣 blir så trött på mig själv. . Något jag får jobba med 😊👍 

Har tränat iaf 2 dagar i rad nu, känns helt ok 👌 lite träningsvärk i låren å axlarna men annars inget! Började på ganska tunga vikter,  men orkar alla moment 😉 

Halsen börjar klia å irritera igen, suck å stön! Men förhoppningsvis är de alla småbarns bacillerna som spökar å ingen streptokocker 😁 inget att gnälla över,  bara köra på!

Nu ska jag se om lillsnorre vill sätta sig på stolen å formatera håret lite, hänger i öronen å ögonen på honom 😉😂

Imorn kommer älsklingen, längtar ♡♡